lördag 17 januari 2015

Men en ny kroppsdel i en tvådimensionell värld

Jag såg nyligen den underbara dokumentären "Jag ser dig" om Rena, en blind 17-åring på väg ut i vuxenlivet. Mellan, de som är födda blinda, och de seende som långsamt blir alltmer blinda, finns många olikheter och likheter. En sak som jag kände igen mig i, var hur svårt det är att röra sig i den  tredimensionella världen. I filmen ser man knoppen på den vita blindkäppen löpa längs trottoarkanten, precis som jag ibland numera behöver göra för att hålla riktningen och inte hamna i buskarna. Jag har tidigare skrivet om att rummet inte längre är min vän, och jag blev nu påmind. Jag kände igen mig i Renas rörelsemönster, även om jag fortfarande ser lite, så märker jag allt oftare att jag inte längre rör mig "som vanligt". Att röra sig i rummet medför en anspänning i kroppen som jag har svårt att förstå och kanske även acceptera. Senast, i julas ville barnen gå och julshoppa med sin mamma. Mitt i Nordstan, med två barn, vit käpp och tre miljoner göteborgare. Om jag stannade upp och tänkte "slappna av", så märkte jag hur spänningen i skinkorna släppte, rygg och axlar, ja i hela mig. Även om man försöker rabbla ett mantra "slappna av", så fungerar det bara i 30 sekunder, då ens uppmärksamhet riktas mot omvärlden. Shopping blir det i väldigt små doser.

Men, jag har nu funnit en ny värld där hela min kropp blir alldeles fri. Inte en spänd skinka så långt ögat når! Det är i simbassängen. Sedan drygt ett år tillbaka simmar jag varje morgon innan jobb. Jag har nog blivit beroende. Jag simmar med mina gamla simskolekunskaper som jag försöker utveckla genom att bara känna mig fram. Eftersom jag under min uppväxt tränat mycket dans och senare yoga har jag en hygglig kroppsmedvetenhet. Denna utforskar jag i simbassängen. När blir det bra rytm? När går det fortare? Jo, någon dag ska jag ta en simlektion eller två. Nyligen köpte jag ett par slipade standardsimglasögon, som jag ser lite i, men ännu mindre än vanligt. Det går att simma med ännu mindre syn har jag upptäckt, jag känner var banrepen är. Det är svårt att simma vilse. Vattnet som rusar över min kropp blir som en fartvind, en fartupplevelse (även om det inte går så snabbt). Det är helt magiskt när man når en rytm, där andning och simtag går i ett och man tänker inte längre på att man befinner sig i vatten. Men bara är.

Men, varför slappnar jag då av? Jo, för det är mycket svårt att trilla när man simmar. Det är väldigt svårt att slå sig. Simbassängsvärlden är enkel, nästan tvådimensionell. En tydlig rektangel och en riktning, fram och tillbaka. Ungefär samma människor varje morgon, ett par tanter, en äldre herre, en proffssimmare, par stycken som tränar rehab, några skolungdomar som inte kan simma utan går kurs tidigt på morgonen.
Brandmännen dyker upp ytterst sällan.
Kanske för sällan även för en med litet synfält….
Eller så har de varit där utan att jag märkt det :)

Det fina i kråksången är att jag nyligen upptäckte en ny kroppsdel på mig själv.
Om ni tänker er armhålan, så har det liksom växt ut en ny muskel där, runt skuldran.
Faktiskt lite coolt så där på äldre dar, kanske kan bli användbar vid nästa shoppingtur?









lördag 12 april 2014

Blame it on the blindness

Jag funderar en del om mina övriga sinnen förändras i takt med att synen försvinner.
Eller mitt språk?
Mitt verbala språk är naturligtvis förträffligt – en lagom skorrande skånska blandad med alltför många svordomar.
Ok, då är frågan…varför jag i engagerade diskussioner alltid väljer att klämma till med ett ordspråk. Typ:
Kasta ut badvattnet.
Det är ju inte spikat i sten.
Dra alla huvud över en kam.
Sätta huvudet på spiken.
Ta hornen vid tjuren.
Stel som en fura.
Sålt pengarna och tappat smöret.
Ju flera soppor desto sämre kockar.
Sura i det bitna äpplet.
Hur man än gör så har man rumpan fram.
Hon har verkligen tjock näsa!

Jaha, varför talar jag så här? Blame it on the blindnesss….

Ett sinne som har skärpts är ju hörsel. För ett tag sedan skulle jag ta ett tidigt flyg från Landvetter.
Jag smet in på de nyrenoverade fräscha toaletterna på Landvetter. Sittandes på toan i godan ro, börjar jag lägga märke till att Landvetters toaletter spelar musik. Å, tänker jag, här ska vi försöka invagga flygresenärerna i en cooool mode. Min extrema hörsel vässar öronen.
Men vänta, vad spelar de?
Det spelar ju samma avslappningsmusik med valsång som jag brukar lyssna på.
Oj, så avslappnad de vill vi ska bli.
Jag spolar, tvättar händerna, går ut och sätter mig att vänta på boarding med ett avslappnat leende.
Min extrema hörsel vässar öronen. Vad i helvete? Har de samma avslappningsmusik i vänthallen?
Nu går de lite väl långt, tänker jag och tar upp telefonen för att lägga ut på Facebook om Landvetters nya policy för avslappnade resenärer. Då stirrar jag på min telefon.
Ur den strömmar ljudet av valsång, vågor som bryts och den beslöjande nära-micken-rösten som säger "sätt en färg på avslappningen och låt färgen fylla dig mer och mer…"
Jag stänger snabbt av musiken. Ser mig omkring.
Ingen inom mitt synfält verkar ha reagerat.
Jag funderar ett tag. Flera tag.
På något sätt…
….det är inte i spikat i sten än…
….men på något sätt ...
….Blame it on the blindness!











söndag 16 februari 2014

Färdtjänst & Dementorer

Det är en mörk vinterkväll.
Trött, hungrig och med en yogatrött kropp går jag ner för backen.
Jag har gått här förr. Det är för mig helt svart fast gatlamporna lyser sporadiskt.
Klockan visar 20.08.
Gatlamporna gör att kanten på trottoaren blänker till ibland.
Min blick letar efter de där blänken.
Där är böjen. Kanten böjer av mot vänster. Här tar trottoaren slut och gatan börjar.
Här brukar jag ställa mig och vänta på färdtjänstbilen.
20.10 ska den komma och garanterat "frammetid" är 20.40. Då hinner jag natta något av barnen.
Jag står med min vita käpp där på hörnet och stirrar på de få bilarna som kör förbi i korsningen.
Jag vill hem.
20.17 ringer jag till trafikledningen medan jag svär över att jag glömde termobyxorna. Standard som färdtjänståkare. För att klara av väntan när det är småkallt.

Alla telefonister är upptagna...

20.20
- Jag ska kolla säger telefonisten var bilen är. Efter ett par minuter. Bilen är bara några minuter bort.

Jag stirrar vidare på de få bilar som dyker upp.
20.27 ringer jag igen.

Alla telefonister är upptagna....

20.30
- Har den inte kommit? Jag ska ringa chauffören.
Tystnad.
Uppgivenheten närmar sig.

20.31
- Chauffören säger att hon har redan varit där och du var inte på plats.
- Va?!! Men jag har stått här sedan 20.08.
- Enligt taxichaufför fanns det ingen på adressen. Jag ska höra med henne igen.
Tystnad.

20.35
- Hon ska bara lämna en person sen kör hon tillbaka till dig. Klick.

Hur lång tid kommer detta att ta? Ska jag ringa upp en vanlig taxi istället? 300 kr kostar det. Asch, jag går ner till Vasaplatsen och tar spårvagnen. Den tar ju bara 17 minuter hem. Men då knackar mörkret på min axeln. Jag fixar inte en promenad på 10 minuter till Vasaplatsen. Jag är verkligen synskadad. Jag ser inte ett skit i mörker inser jag med tåspetsen på trottoarkanten. Rädd för att tappa bort var jag är. Nu känner jag en dementor närma sig. Som suger ur all glädje ur en och fyller en med dystra tankar. Okej, nu kan vi stoppa det här och så kan någon annan får vara synskadad ett tag. Det räcker nu.
Plöstligt bländas jag av strålkastarljus.

20.50
- Nemehejsan, hääärr står la du o väntar utbrister en sprudlande go taxichaufför.
- Ja säger jag ansträngt.
- Ja, detta bleva helt fel dö, säger hon när vi kör iväg.
- Såg du mig inte när du var här?
- Nä, dö jag hade en kund i bilen vet dö och ....å så vad de så att min telefon inte fungerade. Så jag körde vidare med den andra kunden istället.
- Men trafikkontoret ringde ju upp dig..?
- Ja, ...
- Då fungerade telefonen..?
- Ööö...ja, ja...ja plötsligt..
- Du tänkte inte på att ringa mig, när du inte hittade mig? Du har ju mitt mobilnummer på skärmen.
- Nä, det kunde jag ju inte eftersom telefonen inte fungerade....

Dementorerna far runt utanför bilen.
Här sitter en vuxen person och ljuger för mig. Här sitter en vuxen person och bara kör vidare.
Det är så förnedrande. Hade jag inte ringt trafikledningen hade jag sått där på kanten på trottoaren fortfarande. Ingen hade hört av sig.Tänk om jag vore helblind. Men det är du i mörkret viskar dementoren. Ja det är jag. Du kommer bli allt mer beroende av andra och ha mindre egen kontroll över ditt liv väser dementorerna. Tårarna bränner under ögonlocken. Men tänk om jag vore gammal. Tänk om jag vore fattig. Tänk om det vore min pappa med Alzheimers. Kanske är det värt 300 kr för att få hinna hem till att natta barnen och slippa den energi det tar att kämpa bort dementorerna. 1200 kr  i månaden om jag har ett yogapass i veckan? Har jag råd med detta? Hur mycket ska vi tjäna per månad så att jag kan med gott samvete kan bränna 300 kr på en taxiresa? Vi kan spara mindre till semestern?

Bilen stannar utanför mitt hus. Ljuset strålar ut från det rosa köket.  En dementor slinker med in. Jag blinkar bort tårarna. Jag ser min man och son sitta i vardagsrummet involverande i ett djupt samtal om hur Berlinmuren föll. Youtube filmer visar hur människor välter muren.
Jag tar några djupa lugnande andetag.
Jo jag har ett liv. Ett helt vanligt liv. Mitt liv.
Tar en skål yoghurt och går in i vardagsrummet.
I ögonvrån ser jag ur dementoren flyr ut från huset.
Dementorer tycker inte om rosa kök.












söndag 27 oktober 2013

Öppnar dörren till mitt liv

Storvindarna snor runt vårt lilla radhus som ligger på en vacker hörna på Hisingen. Jag har precis avslutat en oktobermånad med fasligt många resor i mitt arbete. Kors och tvärs har jag farit oftast med X2000. Jag trivs verkligen på X2000 t.ex. mellan Göteborg och Stockholm. Speciellt i 1:a klass (som man kan få för samma pris som 2:a ibland) för då kan jag få maten vid platsen och slippa snubbla mig igenom tåget. Snubblandet har ju medfört att jag många gånger grabbat tag i folks kalufs eller avsaknad av kalufs då jag helt enkelt missat de små handtagen på stolsitsarna. Men vad gör det - X2000 är som att vara hemma, man slänger av sig skorna, kopplar upp datorn, lyssnar på Spotify, käkar Mannerströms tre-rätters.....kanske lite rödvin? Sen, går man på toa.

Hur mysigt som helst. 
Ensamhetens lovsång. 
Ingen i närheten som "bara" ska hämta en tröja, köpa en app på sin mobil eller få lappar från skolan ifyllda. Toalettvardagen för en förälder.  
Men inte i 1:a klass. 
Man kan kontemplera..i sin privata lilla bubbla. Ta god tid på sig. Det är ju 1: a klass.
Man kan avsluta med att betrakta näsan i spegeln. Passa på att krafsar bort något privat. 
Sen vänder man sig om. 
Först då ser man den vidöppna dörren. 
Precis som hemma. 

lördag 10 augusti 2013

Blind Design

Hittade en följd intressanta bilder i iPhonen från en minnesvärd hastigt påkommen jobbresa till Västerås i våras kl 05.54. Gggr. Kön till espressobaren var för lång för att hinna köpa med sig desperatkaffe utan snabbt fick jag hoppa på ett nytt regionaltåg till Västerås. Jag har ondgjort mig förr kring dessa dubbeldäckare till tåg- småtrappor och glasdörrarnas eldorado. Klockan 5.57 drack jag världen minsta sunkautomatkaffe....och sakta började jag fundera över vem som designat dessa tåg. Mina koeffintorra tankar fick min blick att dras långt bort till en liten liten liten fläck på de vackert välvda dörrarna som så ofta mött min panna.

                                                                                                                                                                             


















Är det ett klistermärke?...eller vad i...?  kan det...jag reser och går närmare





Nä, men titta. Designern har tänkt på oss stackars hel och halvblinda människor som trots allt överlevt ett tag på tåget. Den lilla lilla bilden visar att dörren öppnas genom att röra lätt på dörren.  Tänk om jag hade sett denna lilla rektangel alla tidigare gånger jag åkt tåget och planlöst stått och tryckt på glasdörren. Men här finns mer information till mig, även den dag då jag är totalt helblind. Mitt på dörren finns prickig blindskrift på prickig glasdörr. Suveränt. Nu blev jag himla nyfiken - vad står det för väsentlig information till mig då? Jag vill läsa....























Men ack ack ack denna Designer. 
Hen vill jag gärna träffa.  
Mitt finger närmar sig den efterlängtade blindskriften.
Men ingen kittlande känsla i fingertoppen utan enbart ljudet...
...svisch..




Ps Jo, småfnittrandes började jag testade om och om igen om jag kunde hinna läsa innan dörren stängdes, men attans jag lyckades aldrig. Efter ett tag såg och insåg jag plötsligt att tågvagnen förutom välvda dörrar även innehöll passagerare...

söndag 16 december 2012

Mörkrets makter

Sviiiisch och så var hela hösten förbi. Höst och vinter = mörker. Denna vinter är mitt mörkerseende helt borta. Stannar en taxi eller vår egen bil vid en trottoar för att hämta mig ser jag inte längre dörrhandtaget, trottarkanten eller om det verkligen är min egen bil. Ett par gånger har jag öppnat, vad jag trott var framdörren, och satt mig rätt på mina egna barn. Jag kan inte längre gå på välbekanta gator utan käpp. Fast jag gått mina 7 minuter från spårvagnshållsplatsen hem till huset minst 12 år x 365 dagar så går jag numera rätt in i busken då jag ska svänga. Surprise!
Så hur gör jag då i mörkret? Jag går på blänken som finns på t ex trottoarkanter. Men problemet denna vinter är att synfältet är så litet nu att jag ibland missa blänken. Dessa trygga grådaskiga linjer.









Men skam den som ger sig. Jag har precis kommit hem från en resa till Oslo, där jag aldrig varit förut. I fem dagar var jag på kurs. Kom dit i mörker, var där i mörker och åkte hem i solsken. Känslan av att röra sig i mörker påminner lite när tandläkaren borrar ett inte allt för stort hål. Lite obehagligt men man kan stå ut. Så hur jag gör då? Det krävs en del planering och det handlar inte om att shoppa eller gå på pubar. Här är de grundläggande mänskliga behoven som gäller: sova, ta sig dit man ska, äta och lokalisera toaletter. Först hitta ett hotell nära där jag ska vara, 6 minuter enligt maps.google.se. 6 minuter tog mig 40 minuter första morgonen i mörkret. Vänster från hotelldörren, sen höger, okända tidningsställ, små gropar, isfläckar, folk i morgonskritt och så det första av fem övergångsställen.



När jag märker att jag närmar mig ett övergångsställe i mörkret, är första frågan. Vart är själva övergången? Den kan vara typ fem meter in på vägen som korsar. Nästa fråga, finns det trafikljus? Nästa fråga - var är ljusen? Finns det inte, hör jag någon bil eller spårvagn? Går någon Norrman över?
Väl över, är frågan hur fortsätter trottoaren? Ibland hamnar man på ett torg eller början på en parkeringsplats. Kanter, slänter och avsatser. Sakta fann jag mig fram, ibland med och ibland utan "blänkhjälp". Jag snavade bara två gånger och gick in i bara ett tidningsställ på en vecka. Däremot doppade jag hela ärmen i salladsdressingen, smetade ut det riktigt fint i en stor fläck på byxan medan jag ovetandes mumsade vidare på kvällsbuffen i mys-pys-belysningen på hotellet.
Hade bokat ett hotell som bjöd på kvällsbuffe. Det är en del av planeringen. Förutom att ta mig till vart jag nu ska, måste jag ha mat på kvällen. Att promenera iväg tar så mycket energi - jag släntrar inte in på någon pub för avkopplingens skull direkt - jag vill äta på hotellet. Just det här hotellet var väldigt stiligt med mörkbruna väggar och golv. Trendigt värre. Tror jag i alla fall.

Tro ja. Ibland tror man helt fel. Som för en månad sen då jag trött gick upp för trapporna från stora aulan i Folkets Hus i Stockholm. Vi hade just avslutat en två-dagarskonferens. Min kollega och jag var sist ut från den stora salen. Jag går före, öppnar dörren och befinner mig i totalt mörker. Va f-n? Har de redan släckt ner hela Folkets Hus? Mina andra kollegor redan rusat till tåget? Tanken på att ta mig ut ur ett nedsläckt Folkets Hus... får mig att med skräckfylld förtjusning tänka på filmen "Natt på Museum".  - Alla har gått ??!! ropar jag till min kollega. - Nä, fnissar hon, det finns en dörr till. Hon öppnar en dörr till och utanför är det ett myller av folk på väg hem i ett upplyst Folkets Hus. Jag skrattade gott och valde att inte berätta att jag under konferensen råkat gå in bakom scenen efter att jag presenterat nästa föreläsare. Där hade jag hamnat i totalt mörker och när jag rörde mig åt vänster var jag på väg ut på scenen där föreläsare A höll låda. Försökte jag ta mig ut åt höger då jag var på väg ut på en annan scen där föreläsare B höll en lika ljudlig låda. Tanken på mig insnubblandes fick mig att sakta le i mörket medan jag tog upp min iPhone och tände ficklampan.











fredag 5 oktober 2012

Vikten av att förstora

När man har RP kan man ha perfekt syn i det synfält som man fortfarande har kvar. Tyvärr så är jag även väldigt närsynt, dvs man ser dåligt på långt håll. Så jag har haft glasögon sen jag var 7 år. Det märkliga är att ju mer närsynt man är desto svårare är det att korrigera synen med glasögon. Alla tror ju att man får perfekt syn så fort man har glasögon. Men så har det aldrig varit för mig. Jag har typ bara kunnat se de fyra - fem översta raderna som optikern har på sin tavla MED glasögon. Idag ser jag typ de 3 översta raderna MED glasögon. Detta gör att jag kan inte läsa skyltar. Men även andra små tillfällen blir lite roliga . 

Till exempel om man ska läsa spårvagnstiderna högt upp. Texten kan jag inte med mina 162 cm över jordytan läsa. Vad göra? 
Samma sak här...hur mycket väger jag? Kan ju i och för sig vara skönt att inte se? Men annars tag ett foto och förstora ! 


En helt annan sak...jag åkte för första gången tåg som hade två våningar. HEMSKT med massor av trappor, upp och ner och glasdörrar. Jag höll på snubbla flera gånger och dångande in i snygga glasdörrar. På toaletten gnuggade jag in händerna i tvål och så....som vanligt....vart katten sätter man på vattenkranen? Någon som vet?